Den allmänna avtalsrätten i Sverige regleras genom lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område , ofta kallad avtalslagen. Huvudregeln i avtalsrätten är att man är fri att ingå avtal, och bunden att fullfölja dem när man väl har gjort det, lojalitetsplikten är viktig att komma ihåg. Redan lagens titel antyder att avtal är en typ av rättshandling. Ett avtalsförhållande bygger på en ömsesidighet och viljeförklaring mellan parterna, det vill säga den gemensamma partsviljan. Det är alltid att rekommendera att ingå skriftliga avtal framför muntliga avtal på grund av att det då finns nedskrivet vad parterna överenskommit. Avtalslagen är i vissa delar dispositiv, vilket innebär att parterna kan frångå avtalslagens regler som en del av rättshandlingen. I andra delar är lagen tvingande. Lagen behandlar ingåendet av avtal (avtalsslut), rättshandlingar genom fullmakt samt rättshandlingars giltighet. Av lagnamnet framgår att lagen gäller förmögenhetsrättsliga avtal men lagen tillämpas analogt även på andra avtalstyper, ex. inom familjerätt. Avtalstolkning, där allmänt tillämpliga lagregler saknas, hänvisas alltså regelmässigt till avtalslagen.

Den speciella avtalsrätten, även kallad kontraktsrätt, behandlar istället regler för specifika avtal. Kontraktsrätten reglerar således kontraktsparternas rättigheter och skyldigheter då ett bindande och giltigt avtal slutits, ex. köpeavtal eller hyresavtal.

En grundläggande principen inom avtalsrätten pacta sunt servanda, det vill säga avtal är bindande. En annan viktig grundläggande avtalsrättslig princip är att avtal har bindande verkan uteslutande för avtalsparterna. Parterna kan alltså inte förplikta tredje man till prestation. Dessutom kan avtalet komma att jämkas vid en eventuell prövning om styrkeförhållandet mellan parterna är snedvridet.